Om min man älskar mig efter den här perioden (nu till huset är klart) så är han verkligen värd en riktigt stor eloge. Nu gnäller jag över att jag är rastlös och har ingenting att göra, måste sitta i lägenheten, har ingenstans att vara osv. Sedan kommer vi ha riktigt häftiga diskussioner om hött och mött. Så om han överlever mig den här perioden så ska jag (nästan) bara säga ja och amen, åtminstone en dag.
Skämt och sido, men det kryper lite i min kropp över att vi sitter fast i lägenheten. Jag vet att det bara är mentalt men jag blir knäpp. Vi har en stuga bara en mil härifrån som ligger helt underbart men vi har rivit det upp och ner så att vi inte riktigt kan vara och göra något där just nu. Det blir bättre men det tar alldeles för lång tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar