Adjö

Nu är det dags att säga adjö till min trogne kompis sedan några veckor. Idag ska jag upp till lasarettet och enligt mig ta bort gipset.

Jag tror helhjärtat på det men Tommy säger vänta och se, du kanske får ett nytt gips. Och ja, jag får se, men jag tror gipset ryker. Däremot så kanske jag får slita med kryckorna ett tag till innan jag fått upp stabiliteten igen.

Inte alltid dumt att vara handikappad

10 dagar

sedan jag bröt benet. Tiden går riktigt fort trots att jag ibland kan känna att det händer ingenting. Jag har inte direkt ont nu utan det är snarare problem med att benet sväller i gipset så fort som jag låter det hänga nedåt. Sedan har det börjat skava lite lätt vid fotknölarna.

Den 20:e ska jag få byta gips, riktigt varför vet jag inte men det är väl för att se att mitt ben mår bra trots att det är inpackat. Sedan den 14:e maj ska jag tillbaka igen för läkarbesök. Jag kommer inte ihåg om det var för att ta bort gipset då eller om det var då de skulle ta skruvarna. Men det löser sig.

Idag har jag efter en liten seg start på morgonen, bakat en cheesecake med pinjenötter och planeterat lite frön. Det skulle jag ha gjort för 2-3 veckor sedan men bättre sent än aldrig. Jag har planterat röd tobaksplanta, vit vallmo och praktsalvia. Jag har även beställt ytterligare fröer, bland annat sommarcypress. En ljusgrön växt som blir mellan 60-80 cm hög, vilket jag tänkte ha som en provisorisk häck. Den blir härligt röd på hösten-

I år behöver vi så mycket plantor för att det ska se ut som något överhuvudtaget ute på gården. Det blir mycket ett-åringar för att sedan bygga upp det perenna beståndet.

Benbrott

Om det var startskottet för min träning häromveckan så har jag snubblat på mållinjen nu.

I Onsdags när jag var ute och tränade så lyckades jag med att halka på en isfläck och bröt benet ordentligt. Jag kommer inte ihåg allt vad doktorn sa men kontentan är att jag lyckades med att slita av ledbanden, bryta både skenben och vadben samt slitit sönder något som "gafflar" in i hälen.

Med andra ord så gjorde det riktigt, riktigt ont. Foten lå till höger istället för rakt fram. Till råga på allt så gjorde jag det längst ute på en sommerstugeväg där det inte finns en människa och jag hade inte mobilen med mig. Det betyder att jag fick krypa ca 300 meter innan jag kom till en stuga som var bebodd.
Sedan tog det ytterligare ett bra tag innan dom hörde mig så att jag fick hjälp.

Från onsdagkväll till torsdagseftermiddag var jag provisoriskt gipsad och neddrogad. Jag halvsov i princip hela tiden trots att jag försökte låtsas vara hur pigg och hurtig som helst.

Idag känner jag mig riktigt pigg, lite klumpig eftersom jag inte får använda högerbenet men ändå full av energi. Jag ska försöka övertyga ronden om att jag ska få åka hem idag.