Adjö

Nu är det dags att säga adjö till min trogne kompis sedan några veckor. Idag ska jag upp till lasarettet och enligt mig ta bort gipset.

Jag tror helhjärtat på det men Tommy säger vänta och se, du kanske får ett nytt gips. Och ja, jag får se, men jag tror gipset ryker. Däremot så kanske jag får slita med kryckorna ett tag till innan jag fått upp stabiliteten igen.

Nytt gips och mycket väntan

Nu ligger jag i sjukhussängen igen och väntar på fortsättningen. Det blir ett plastgips och hemfärd. Sedan efterkontroller, byte gips och slutligen ta bort skruvarna om 8 veckor. Ingen belastning förrän tidigast om 6 veckor.

Jag har ordnat så att jag får låna en rullstol till jobbet så att jag kan engagera mig på arbetet istället för att försöka flytta mig fram. Det är rätt så tungt att gå med kryckorna, det sliter hårt på axlarna som inte riktigt är tränad för det. Men det blir bättre.

Hemma räknar jag med att jag ska klara mig med kryckorna eftersom jag måste träna upp och använda det friska benet. Sedan får jag fundera på att bygga upp ett träningsprogram för överdel av kropp så att jag inte blir förslöad.

Det värsta med lasarett är all väntetid, jag vet vad som ska ske idag men jag vet inte när. Mycket frustrerande.

Händer inte mycket

Äntligen börjar den här dagen också ta slut. Imorgon ska jag tillbaka till lasarettet och förhoppningsvis få det heltäckande gips jag ska ha. Sedan hoppas jag att jag får åka hem igen eftersom deras mat inte är att leka med.

Intressant blir om jag får belasta foten eller inte. Det blir tufft om jag inte får belasta den alls. Mina muskler i axlarna är inte tränade för att lyfta 80 kg. Om jag inte alls får belasta funderar jag på att låna en rullstol som jag kan ha på jobbet så slipper jag anstränga mig där med kryckorna. Hemma är inte så farligt, dels pysslar Tommy om mig och dels så är det korta sträckor.

Sjukgymnast lär jag behöva, först för axlarna och sedan för foten. Troligen kommer jag att göra det här till en träningsdagbok, inte för en utvecklande träning som jag tänkt utan för att få se hur jag fixar en rehabsträning. Jag har hört skräcksiffror på upp till två år innan man är i form igen men jag satsar på att klara tjejklassikern nästa år med start i februari med tjejvasan.